Cirkeln är sluten. Roy Hodgson är tillbaka där det en gång började, nämligen 1963 i Crystal Palace. Frågan är bara om han är dess räddande ängel?

Energin tycktes sina och åldern verkade ta ut sin rätt. Roy Hodgson såg inte ut som en manager med framtiden för sig i slutet av hans tid som förbundskapten. Men nu är han tillbaka och det i den klubb där han tillbringade två år under första halvan av 1960-talet som ungdomsspelare. Crystal Palace, hans moderklubb.

Det stora genombrottet kom dock aldrig och slutade med amatörfotboll eller kanske åt det halvprofessionella hållet. Det var dock i egenskap av manager han skulle ta sig till stjärnorna, men vägen blev lång.

Engelsk fotbollsrevolution i Sverige

Halmstad BK harvade i botten av allsvenskan och höll på att åka ur 1975. Det var då Malmö FF:s coach Bob Houghton tipsade om en ung engelsman vid namn Roy Hodgson. Tillsammans skulle Houghton och Hodgson förändra svensk fotboll. De införde zonmarkering istället för man-man. De gick ifrån det rådande taktikmodet härstammandes från Tyskland med en libero som styrde backlinjen. Framförallt handlade det om 4-4-2, offsidefällor samt raka bollar upp till centrar som aldrig droppade ned i banan, utan stångades för att plocka upp bollar bakom backlinjen. Houghton och Hodgson firade stora framgångar trots att belackarna var många. Det fanns de som menade att de två engelsmännen förstörde svensk fotboll, medan andra hävdade att de gjorde de svenska klubblagen framgångsrika. För i kölvattnet skulle Malmö FF:s Europacupfinal 1979 följa, såväl som IFK Göteborgs båda UEFA-cuptitlar och Europa-cupsemifinalen på 80-talet. Blåvitttränare, såsom Sven-Göran Eriksson och Gunder Bengtsson, hade tagit inspiration från engelsmännen.

Och Hodgson då? Ja, han vann allsvenskan på första försöket med sitt Halmstad BK 1976. En oerhörd sensation, nästan i nivå med Leicester Citys Premier League-seger härom året. Det blev ytterligare ett allsvenskt guld 1979 innan locktonerna från England och Bristol City blev för höga.

Svårt läge i Bristol och återkomsten till Sverige

Till Ashton Gate anlände han som assisterande till sin vän Bob Houghton, tyvärr i fel läge, då Citys ekonomi kraschade och när Houghton lämnat och Hodgson stod ensam kvar som manager handlade det endast om att spela färdigt matcherna med de få spelare som fanns kvar.

Istället blev det en återkomst till Sverige och Oddevold samt Örebro SK. Resultaten var så pass bra att han till slut hamnade i Malmö FF, vilka han tog till fem raka allsvenska segrar mellan 1985 och 1989, dock bara två SM-guld, eftersom det avgjordes genom slutspel på den tiden. Hodgson själv har dock alltid hävdat att serien var viktigast och den de ville vinna. Dessutom var MFF nära att göra avtryck i Europa ännu en gång, men det ville sig inte riktigt. Hodgson erbjöds livstidskontrakt men ville vidare, inte minst tack vare de höga skatterna i Sverige.

Han hamnade därmed i Schweiz. Först i Xamach Neuchatel och sedan som schweizisk förbundskapten, där han blev den förste någonsin att ta landet till ett VM sedan 1966. I USA 1994 tog sig Schweiz till och med vidare från gruppspelet. Dessutom blev det ytterligare ett slutspel – EM 1996.

Efter EM gick den Croydon-födde engelsmannen till Inter i Italien, där han kanske inte blev någon legendar men var delaktig i en uppbyggnadsprocess och förfogade över ett lagbygge som inte alls var lika vassa som tidigare och senare Inter-upplagor, även om det räckte för att nå en UEFA-cupfinal.

Tillbaka till England

Blackburn Rovers rike ägare Jack Walker var orolig, eftersom hans klubb inte lyckats bygga vidare på succén med ligatiteln 1994/95. Sommaren 1997 sökte han efter någon som hade förmågan att ta tillbaka klubben upp på tronen. Roy Hodgson anlände och skutan stabiliserades med en sjätteplats och kvalificering till UEFA-cupen. Men sedan blev det sämre, inte minst därför att Hodgson inte lyckades hitta en värdig ersättare för klubbikonen, lagkaptenen och försvarsbjässen Colin Hendry. Hodgson fick till slut erbjudande om att säga upp sig, men ville kämpa vidare, vilket slutade med avsked och Hodgsons ständiga önskan om att nå samma status i hemlandet som han gjorde i övriga Europa fick sig en rejäl törn.

Därefter följde en rad nya uppdrag, där han framförallt gjorde succé i FC Köpenhamn. Men han hann med Inter, Grasshoppers, Udinese, Förenade Arabemiraten och Viking Stavanger.

Succéer och fiasko

I juni 2006 tillträdde Hodgson som förbundskapten för Finlands landslag. Och aldrig hade väl vårt östra grannland varit så nära att kvalificera sig till ett stort mästerskap som Euro 2008. Hodgson belönades med Finska Lejonets Orden och är för alltid inskriven i dess fotbollshistoria, såsom han är i Schweiz och Sveriges. Länder där han inte bara förde med sig framgång, utan även gjorde avtryck.

Nästa utmaning blev Fulham FC, vilka han gjorde till ett lag som nosade på toppen. Klubbens bästa ligaplacering, framsteg i cuper och så den där magiska resan som nästan nådde ända fram, då man till slut förlorade på straffar mot Atletico Madrid i Europa League-finalen 2010. Ack så nära.

Hodgson utnämndes till LMA manager of the Year 2010 och äntligen tycktes han accepterad som en stor tränare även i sitt hemland. Och som ett brev på posten kom så det riktigt tunga jobbet – manager för Liverpool FC, som tyvärr slutade i moll. Istället tog han över West Bromwich Albion i juni 2012 och förde dem till deras bästa ligaplacering på tre årtionden.

Förbundskapten samt återkomst till moderklubben

Den 14 maj 2012 var Roy Hodgson framme vid sina drömmars mål – engelsk förbundskapten. Sedan 1990-talet hade han figurerat i varje diskussion inför utnämningen av ny förbundskapten, men förbisetts. Nu var han där och nu var det dags. Facit blev väl rätt okej, eftersom han tog en allt svagare trupp till de stora mästerskapen, men lyckades inte få det att tända till för att få till överprestationer som leder till hjältedåd och finaler.

Förbundskapten i England är ju även en kyrkogård för tränare, i vart fall om de vill vidare med det goda ryktet någorlunda i behåll. Det såg letargiskt och trött ut i slutet och det är nog också den bild som många bär med sig nu när Hodgson tar över sin moderklubb Crystal Palace. På näthinnan finns de stora uppdragen, misslyckande i Liverpool och Englands-jobbet. Det senare – sett ur ett mer objektivt perspektiv – kan nog inte ses som ett misslyckande, men så ser inte engelska media på saken.

Bilden av en orkeslös och gammal manager som nog de flesta av oss har på näthinnan kan vara bedräglig. Hodgsons facit att lyfta lag på dekis till inte bara acceptabla nivåer, utan överprestation, är väl dokumenterad och varför skulle han inte lyckas med Crystal Palace? Den räddande ängeln är på plats. Men först är det en resa till Old Trafford och Manchester United som väntar…

Lördag 16.00

Manchester United – Crystal Palace