Sam Allardyce fick sparken efter en hundraprocentig insats. En match, en seger och därmed tre poäng. Aldrig kommer någon engelsk manager bli lika hundraprocentig i ett jobb som för det mesta är lika med att stoppa in huvudet i inte mindre än tre lejons gap.

Oavsett hur hyllad du är som ledare så kommer det att ta slut den dag du accepterar jobbet som Three Lions förbundskapten. I väntan på en efterträdare till Big Sam – eller om Gareth Southgate får fortsatt förtroende – så tänkte PL-Guide roa sig med att rangordna Englands fem mest framgångsrika förbundskaptener genom tiderna.

5. Fabio Capello (2008-2012)

Förutom Big Sams hundraprocentiga insats så har Capello bäst vinstprocent av samtliga förbundskaptener med 66,7 procent på 36 matcher. Han lyckades även ta Three Lions till åttondelsfinal i VM 2010 och en kvartsfinal i EM 2012. Givetvis inte godkänt enligt den engelska allmänheten under en period då den så kallade gyllene generationen började närma sig nedförsbacken och spelet värmde knappast. Men sett ur ett historiskt perspektiv och med lite nyktra ögon, så är det rätt bra jobbat. Kniper femteplatsen före den allra förste förbundskaptenen Sir Walter Winterbottom (1946 – 1962) vars facit med fyra VM-turneringar kanske bör ses som en merit, men med tanke på favorittrycket, alla stjärnorna och självbilden, är två kvartsfinaler som bästa placeringar långt ifrån godkänt. På Winterbottoms tid ställde inte England upp i EM, vilket då gick under beteckningen Europacupen för landslag. Men hos Fabio Capello fanns i alla fall en extrem passion bakom en välsnidad kostym…

4. Terry Venables (1994-1996)

Trots en rätt kort tid som förbundskapten tog Venables England till semifinal i EM under en gyllene sommar 1996. Han hade tagit över från Graham Taylor och lyfte England från en av de dystraste perioderna i Three Lions historia. Man lyckades inte ens kvala in till VM 1994 och EM 1992 i Sverige blev ett fiasko. Men Terry Venables lyckades vända på skutan och skapa nytt hopp om storhet. Vinstprocenten kan knappast anses som lysande (47, 82), men för att en förbundskapten ska uppnå riktigt hög status ska han ta laget långt i en stor turnering, vilket Terry Venables gjorde. Dessutom rena rama Frank Sinatra…

3. Sven-Göran Eriksson (2001-2006)

Om det blåser styv kuling för en engelsk förbundskapten med ett pass från Storbritannien så är det ingenting mot de orkaner som når utrikes födda engelska förbundskaptener. Faktum är att Svennis karriär åkte på en brant utförslöpa efter alla skandaler med mera under hans tid som förbundskapten. Och han har väl knappast höjts till skyarna, mycket därför att många ansåg att han förfogade över en gyllene generation, vilken borde tagit hem en av de två stora titlarna. Men ser man till facit, så hamnar han ändå trea på denna lista. Helt enkelt på prispallen som en av de främsta engelska förbundskaptenerna genom tiderna! Vinstprocenten var rätt imponerande 59,7 procent och han tog England till två kvartsfinaler i VM och en i EM. Små marginaler fällde avgörandet och kanske han inte bar på den segerhuva som krävdes, men under Svennis regim så var England ett respekterat landslag som gick långt i turneringarna och även ansågs som en av de starkaste kandidaterna. Vi sjunger med i hyllningskören… Sven, Sven, Sven, Sven-Göran Eriksson…

2. Sir Bobby Robson (1982-1990)

Han tog lilla Ipswich till att bli en av Europas mest respekterade klubbar. Och efter Englands för tidiga uttåg ur VM 1982, där förhoppningarna hade varit så stora trots ett 70-tal helt utan VM- och EM-slutspel samt fiaskot i EM 1980, behövdes ny energi. De engelska klubbarna dominerade dock Europa och även om Bobby Robson misslyckades med att ta Three Lions till EM 1984 och starten i VM-slutspelet 1986 blev minst sagt skakig, så vände det plötsligt under turneringens gruppspel. Gary Lineker vann skytteligan och om det inte varit för en magisk Diego Maradona med solomålet och guds hand, så hade de nog tagit sig förbi kvartsfinalen och med tanke på formkurvan kanske gått hela vägen. Efter ännu ett litet fiasko i EM 1988, så blev det semifinal i VM 1990, vilket i sig ändå får sammanfattas som ett riktigt bra facit. Sir Bobby Robsons man management är legendariskt. Här tar han sig an Paul Gascoigne inför straffläggningen i VM-semifinalen 1990.

1. Sir Alf Ramsey (1963 – 1974)

Har man tagit hem VM pokalen, så är man ensam på toppen. 1966 vann England VM på hemmaplan ledda av just Sir Alf Ramsey och ett lag utan yttrar. Med på den tiden ett mycket starkt landslag kändes därmed tredjeplatsen i Europacupen för landslag 1968 som ett fiasko, såväl som kvartsfinal i VM 1970, där man faktiskt tappade en 2-0-ledning i kvartsfinalen mot Västtyskland. Därefter gick det rätt trögt innan Ramsey fick sparken 1974, efter att England missat VM-slutspelet 1974. Historia skrevs när Sir Alf Ramsey i VM 1966 helt enkelt spelade utan yttrar – The Wingless Wonders. Något han utvecklar i denna intervju, vilken också är en god bild av en personlighet som upplevdes som rätt kall, formell och helt enkelt tråkig. Men han är fortfarande den mest framgångsrike i en konkurrens som – med tanke på Englands status i världsfotbollen och alla storspelare som passerat revy – inte känns direkt mördande.