Det verkar som om Gareth Southgate kommer att på permanent basis utses till ny förbundskapten för England. Tydligen vill FA satsa på en engelsman. Konkurrensen är dock inte mördande.
Beskedet lär komma efter vänskapslandskampen mot Spanien på tisdag. I potten ligger en mycket svår VM-kvalmatch mot Skottland på fredag. En förlust där spär på känslan av hopplöshet och fiasko efter det nesliga uttåget ur EM senast och kan kanske äventyra Southgates tillträde. Men undviker han katastrofer under denna landslagssamling är det mycket troligt att han blir förbundskapten på permanent basis, åtminstone enligt The Telegraph.
Få uppdrag och framgångar
Gareth Southgate har gjort mycket bra ifrån sig som tränare för det engelska U21-landslaget. Populär hos flertalet av dagens a-landslagsspelare, vilka han varit med och utvecklat och har dessutom en vinstprocent på över 80 för U21-landslaget. Det som dock saknas i CV:t är förmågan att leda ett lag till framgång när det väl gäller. På den större scenen. Han misslyckades i U21-EM 2015 och var länge kronprinsen av Middlesbrough, då ägaren Steve Gibson gav honom den tid som dagens managers sällan får mellan 2006-2009, dock utan resultat.
Southgate är en ung manager med relativt få uppdrag hittills, men han är en typisk FA-kandidat. En engelsman som inte är till besvär och en insider, det vill säga känner till strukturen och folket runt FA. Genom historien så har valet ofta fallit på denna typ av ledare. Exempelvis på 70-talet var Brian Clough (då manager i Nottingham Forest) storfavorit att få jobbet, men ansågs för kontroversiell och istället utsågs den mer hanterbare Ron Greenwood med förflutet i West Ham United.
Med tanke på spelarmaterial och de resulterat engelska klubbar producerat över åren, även långt före Premier League, så har det alltid varit lite av ett mysterium att samma lirare så sällan lyckats prestera i Three Lions tröja. Frågan är bara om Southgate är den som kan få detta att ske, när nästan ingen annan lyckats?
Om Southgate är en typisk FA-kandidat på ett sätt så bryter han mot traditionen på ett annat, då han tillhör den yngre skolan av engelska managers där nya idéer utvecklas mer än hos gubbar som Sam Allardyce, Steve Bruce, Harry Redknapp och så vidare.
Eddie Howe klarast lysande stjärnan
Den klarast lysande stjärnan på managerhimlen för engelsmännen just nu är AFC Bournemouths Eddie Howe, men han tackade nej redan i ett tidigt stadium, åtminstone offentligt. Howe tar inspiration från andra delar än de brittiska öarna och jobbar med spelidé och att utveckla sina spelare på ett annat vis än en traditionellt fostrad engelsk tränare. Och – till skillnad från exempelvis Southgate – han når resultat. AFC Bournemouth presterar inte bara över förväntningarna resultatmässigt, de spelar dessutom riktigt bra fotboll, vilket enligt en gammal fördom ska vara omöjligt i Premier League med en trupp utan några riktiga stjärnor.
I Premier League finns numera endast fyra engelska managers. Förutom Eddie Howe är det Alan Pardew i Crystal Palace, Mike Phelan i Hull City och Sean Dyche i Burnley. Pardew får väl anses tillhöra den äldre generationen av engelska managers, åtminstone rent taktiskt och ledarskapsmässigt. Nämns ofta i samband med förbundskaptensjobbet, men det är nog få som tror att han ska kunna göra ett bättre jobb än exempelvis Steve McClaren gjorde. Mike Phelan är ännu rätt orutinerad på manager-jobbet och är mer eller mindre inkastad i positionen i ett Hull dit ingen manager vill. Sean Dyche ser ut att göra riktigt bra ifrån sig i Burnley och kan vara en av dom som står på tillväxt framöver. Frågan är bara hur han lyckas hantera större stjärnor.
Svag konkurrens
I Premier Leagues begynnelse 1992/93 fanns där hela 15 engelska managers, dessutom tunga namn såsom Ron Atkinson, Gerry Francis, Trevor Francis, Peter Reid, Howard Kendall, Brian Clough, Lennie Lawrence, Dave Bassett, Bobby Gould, John Lyall, Howard Wilkinson, Ian Branfoot, Joe Royle, Doug Livermore och Steve Coppell.
Rekryteringsgrunden för FA om man nu vill ha en engelsman är därmed rätt begränsad. Eddie Howe är den mest intressante och Sean Dyche kanske kan bli något. Sedan måste man gräva lite djupare. Garry Monk i Leeds sparkades nog alldeles för tidigt från Swansea och har framtiden för sig. Nigel Clough (Brian Cloughs son) har gjort underverk i Burton Albion. Dessutom börjar han få tillräcklig rutin för att ta sig an de större uppdragen. Paul Tisdale i Exeter är fortfarande intressant, även om hans stjärna falnat något. Med hjälp av kortpassningsfotboll tog han Exeter åter in i seriesystemet och upp i League One. Nu är de nere i League Two och kurvan sluttar tyvärr lika brant nedåt som den gick uppåt tidigare.
Om det inte sker några katastrofer på fredag och söndag, lär Gareth Southgate ta över det engelska landslaget på permanent basis. Frågan fortsätter dock att hänga i luften – är han mannen som kan leda England mot storhet? Tveksamt, baserat på vad vi vet just nu om hans karriär. Å andra sidan finns där inte kanske så mycket att välja på om England nu vill ha en engelsman.
