Spurs kamp mot framgångsspöket

0
1053

Tottenham hänger på i toppstriden efter en imponerande seger borta mot svårspelade Southampton och kampen mot det mentala spöke som hemsökt klubben sedan 1961 fortsätter.

Intensiteten i december är något alldeles extra. Inte bara därför att matcherna duggar tätt, utan även för att tåget i toppstriden brukar lämna perrongen och de som står kvar kommer tvingas vänta på nästa tåg, nästa säsong. Just Tottenham har också sladdat en del på senare tid efter en stabil början, där känslan var att de låg i det som på travspråk brukar kallas för vinnarhålet. Det vill säga om en öppning gavs från lagen ovanför skulle Spurs kliva fram, särskilt med tanke på den gryende starka vinnarinstinkten som managern Mauricio Pochettino verkar vara på väg att få till efter decennier av misslyckanden när det verkligen gäller. Åtminstone i ligan. I cuperna har Spurs haft framgångar, men ligan har denna i övrigt traditionstyngda klubb endast lyckats spela hem vid två tillfällen – 1950/51 samt 1960/61.

Just säsongen 1960/61 blev extra gyllene eftersom klubben under den legendariske managern Bill Nicholson tog hem dubbeln (ligan och FA-cupen) och var under ledning av eleganten Danny Blanchflower ett makalöst lagbygge. Nicholson – eller Bill Nick som han kallades – var dessutom spelare när Spurs tog hem ligan 1950/51. Då under Arthur Rowes ledning och med en helt ny typ av fotboll som döptes till Push and Run. Istället för en mer stillastående fotboll, där yttrar utmanade, så ville Rowe att spelarna skulle vara i ständig rörelse och låta bollen gå betydligt snabbare mellan varandra. Lite välvilligt tolkat något av ett embryo till totalfotbollen.

Dagens Spurs har en rörlighet som mycket väl skulle värma i hjärtat hos Arthur Rowe och Bill Nicholson, men frågan är om vinnarinstinkten någonsin blir så stark att man får lyfta ligatiteln igen? Ja, eller att åtminstone hamna före Arsenal i ligatabellen.

Tyvärr har den senaste tidens insatser fått det gamla mentala spöket att kliva fram igen, åtminstone framför fansen, för Pochettino jobbar målmedvetet vidare, även om trycket ökar.

Southampton – Tottenham 1-4

Mål, Southampton: Virgil van Dijk

Mål, Tottenham: Dele Alli (2), Harry Kane, Son Heung Min

Pressen var därmed rätt stor på Spurs och inte blev det bättre av att James Ward-Prowse prickskjuter en frispark på Virgil van Dijks huvud, vilket ger Southampton ledningen redan efter någon minut. Dele Allis kvittering i den nittonde minuten gjordes också med hjälp av en mycket väl genomförd nick och blev vändpunkten i en match som Tottenham fick arbeta sig in i.

Efter paus dröjer det inte särskilt länge förrän Harry Kane ger Tottenham ledningen med en minst lika imponerande nick som Dele Allis och van Dijks på en framspelning av Christian Eriksen. Kane får sedan möjlighet att stänga matchen när Southamptons Nathan Redmond drar på sig ett rött kort och Spurs får straff. Domare Mike Deans tionde straff denna säsong. Mer än någon annan domare. Harry Kane kliver fram, men lyckas med stödfoten sparka upp en tuva som leder till att bollen går högt över ribban.

Southampton är dock inte ofarliga, trots en man mindre även om Spurs har mer boll och Eriksen träffar ribban. Men i den åttiofemte minuten orkar inte The Saints längre och inhopparen Son Heung Min sätter 3-1 på en omställning. Några minuter senare sätter Dele Alli ytterligare en boll bakom Southamptons målvakt Fraser Forster.

Segern imponerar och Tottenham tar nu rygg på de fyra i toppen. Bara ett poäng bakom Arsenal på fjärde och fyra poäng bakom tvåan Liverpool. Visserligen hela tio poäng upp till ettan Chelsea, men som läget utvecklat sig får nog Spurs anpassa sig till tanken att det inte blir någon ligatitel denna säsong. Det mentala spöket lär fortsätta att hemsöka norra London. Åtminstone en säsong till. Men man ska aldrig säga aldrig.